Mejlet som lärde mig att webbpush finns

Jag hade inte tänkt på det

År innan jag startade EngageNudge satt jag i nordiska nyhetsrum som C-level tech manager. Webbpush stod inte på min lista. Sen kom ett kallt mejl. Ett annonsnätverk ville lägga in ett script på sajten och pusha annonser till läsarna.

Vi sa nej. Självklart. Jag minns fortfarande känslan. Någon hade hittat ett rör jag inte visste fanns.

Jag tog inget samtal. Jag slog upp kanalen. Så kom jag in i den här kategorin. Jag antar att en del av er kom in på samma sätt, eller inte kommit in än.

Ni har redan gjort det svåra en gång

Ett nyhetsbrev tar år. En adress. En vana. En inkorg som är trött. Jag är inte emot mejl. Jag använder det. Jag säger att det finns en andra egen linje som inte behöver en adress, och de flesta sajter har fortfarande inte byggt den.

Webbläsaren kan fråga, en gång, om tillstånd. Sen kan ni nå personen när något faktiskt är värt det. Ingen app store. Ingen nedladdning. På de webbläsare som stödjer det, inklusive iOS-caveaten alla redan känner till om de har testat.

Misstaget jag såg senare

När ett nyhetsrum äntligen slår på det här är första instinkten att behandla det som en andra blast-lista. Varje publicering. Alla. Så bränner ni grejen innan den fått en chans.

Jag lärde mig kanalen från ett mejl jag inte köpte. Jag lärde mig skadan av att sitta bredvid en lista som funkade och ändå läckte. Det är olika läxor. Den första räcker för den här anteckningen.

Har ni ett nyhetsbrev och ingen webbläsar-publik är ni inte sena i någon moralisk mening. Ni har bara ett oanvänt rör. Jag vill hellre att ni slår på det med omdöme än att ni slår på det som mejl 2018.

Jag skriver mer om läckaget och mötet ni inte kan vinna. Det här är bara dörren. Ni byggde en mejllista. Har ni byggt en webbläsar-publik?